salt vs is

I Umeå är det natt redan klockan tre på dagen och jag trevar i mörker på nersaltade vägar med döende isfläckar på. Även jag har små isfläckar. På min identitet säger kurslitteraturen.Om livet nu är en svinstia borde jag väl köpa mig lite Ajax allrengöring med vaniljdoft o skrubba bort allt med. Men jag vill bara tända stearinljus, gråta över mina fläckar och krypa i ide. Kanske, om jag tillåter mig själv, kanske tänka på sommarnätter med syrener och älskade par som aldrig går och lägger sig och han som andas mot min nacke i vita lakan med fågelkvitter utanför fönstret. För i nattsvarta dagar är det en destruktiv men effektiv livlina, när jag går där på de nersaltade oändliga gatorna som kallas vägen hem.



Slagsmålsklubben och vapnet i mitt hjärta!

Luca, come and save me!

Kan Luca hoppa ut ur tvrutan nu o krama mig som han kramar Abby för jag behöver verkligen en sån kram nu.

sockerglas

Du och jag Jonas. Du och jag...

"Så vad kan jag säga om mig själv. Aldrig riktigt innanför. Aldrig riktigt med. Aldrig riktigt på riktigt. Jag är rädd att jag nog aldrig kommit över det där med utanförskapet. Som en planet som knappt hinner närma sig solen innan dess omloppsbana, dess av naturlagarna bestämda omloppsbana, tvingar den ut i rymdmörket igen.
Sådan är jag. Som inte förstår hur man gör.
Människor som skrattar, skränar, grälar, sjunger. Jag ligger sömnlös och väntar på att tabletten ska börja verka.
Det är som det alltid varit. De där. Jag här. Glasrutan mellan oss. Isoleringsglas.
Andas på glaset. Skriver i imman. Skriver mitt namn. Skriver mitt namn för världen att se.
Suddar ut det igen."

Björkarnas stad

I Björknarnas stad stämmer alla rykten. Ett myller av studenter som tagit över gatorna. Kors och tvärs stormar cyklar fram. Ålidhem är en inglasad kupa. En egen planet, där fest och plugg tycks vara folkets enda sysslor. Ålidhem centrum är världens ände. Ett apotek, två livsmedelsaffärer och en pizzeria. Och såklart nåt dragspelande sär som förhöjer den redan så melankoliska atmosfären. Jag känner mig som en borttappad storstadsflicka. Ska man älska eller hata? Kanske både och. Det som var nu är långt borta. Kvällarna är mörka och blåsiga. Hösten har kommit för att stanna. Jag läser dikter om sommaren. Den som jag trodde aldrig skulle ta slut. Tidsoptimist? Ja, kanske ibland.



Dagens låt: The Tiny med "sorry"

Smilla sitter och filosoferar över livets mysterier uppe på cronan.

tårar på marklandsgatan

Jag trodde jag hade lurat mig själv, den klarblåa himlen idag var ju så vacker. Men så kom mörkret och kvävde allt. Och så kommer jag på mig själv sittandes på en bänk på Marklandsgatan med tårar som rinner nerför kinden. Tårar som slår i den gråa kala asfalten. Alltid på marklandsgatan. Gränsen mellan två världar, alltid där på den bänken kommer sanningen ifatt mig, som jag så flitigt varje dag försöker komma undan...

..att jag aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig kommer blir lycklig.

heartbeats

Han viskade till mig efteråt:

"One night of magic rush
the start a simple touch
one night to push and scream
and then relief"

Jag ville fortsätta med "we had a promise made, we were in love"
Men dit kom vi aldrig.


Så jag log genom mörkret. Bit ihop och sov nu, så känns allt bättre imorgon.

dimmiga dar

En regnig måndag.
Lyssnar på Sigur Ros som lindar in min ångest i små bommulstussar.
Igår satt jag ännu en gång på hans igenväxta veranda och rökte cigg.
Kanske har någonting rivits.
Någon mur.
Det sticker i hela mig nu. det går i 10000 km i timmen.
Kanske jag försäger mig. kanske jag börjar gråta. Kanske jag vänder mig om och kommer aldrig mer tillbaka.

beskyddaren

Ännu blommar syrenerna och ännu viskar han klyshor i mitt öra.

Jag räknar dagar. kanske timmar.

Det spelar ingen roll om du håller mig hårt. ingen kommer minnas om hundra år.

Jag känner mig som femton och låter jocke slicka mina sår.

Fasaden börjar få sprickor nu.

himmel och helvete

En veckas himmel och helvete och jag får komma hem och vila mina sinnen i våran trädgård tillsammans med mozart och en bok. Tillfälligheter eller öde som gav mig en elchock igår darrar fortfarande på min hud.

Inatt drömde jag om min gamla lägenhet i Malmö och om Thereses blogg. Malmö sitter fortfarande i mig, och jag känner mig som en vålnad i Göteborg. Och som en vålnad i Malmö. Korthårig och förvirrad.

fångad

Jag har blivit fångad.
Av den här killen...han är så fin...så fin så när varje gång han ler så sticker det till lite i mitt hjärta. Långsamt våldtar han mig medans han viskar fina och tomma ord.
Jag är fast i hans våld. kan inte ta mig loss.

I´ve commed to wish you a happy birthday

Jag vill bara säga GRATTIS till min älskling Steven Patrik Morrissey på hans 47-årsdag!
När jag känt mig ensam och miserabel så sviker han aldrig, utan tröstar och lagar.
Tack sötnos!

speed dating

Söndagskväll och min dygnsrytm är som vanligt sne.
Jag har zappat mig igenom alla tv-kanaler tills det blev snökaos.
Och jag har tuggat mig igenom min johanna nilsson bok som jag bara blir förbannad över. Lyckliga slut! Hennes ångestmoln försvinner, hennes liv blir perfekt. O alla lever lyckliga i alla sina dar.
Och jag tänker på mitt ångestmoln och jag tänker att jag kan dra djupa andetag så försvinner det. Men då kommer någonting som är mycket värre...tårar. och då måste man springa nånstans och gömma sig så att ingen ser, och det blir ju lite jobbigt.
Jag och J finns inte längre, och lika bra är det. Jag har fått nog av trasiga själar att dela sina trasiga tankar med.
Och jag tänker på P när vi grät tillsammans och att det var den enda ärliga stund vi hade tillsammans. Men nej hans tårar var inte ärliga, bara mina. och så gråter jag mer ärliga tårar.

igår var jag på speeddating o blev kär i en bartender. Allt i dimman av alkohol.

no flowers for me

blommorna hade inte slagit ut på järntorget...silken besvikelse..
och när jag kommer tillbaka så har de väl redan försvunnit.

carola kom med i eurobajs finalen, skit oxå det skulle vara så roligt om hon inte kom med. Så hon fick sättas på plats den uppblåsta kärringen.

det regnade i malmö idag, men det gjorde mig inget. jag gillar gråa dagar.

Take me somewhere I can call a home

Fredag natt.
Jag sitter i ett regnigt Göteborg.
För 9 timmar sen kom jag på att jag skulle återvända hem ett tag. vet inte varför..jag bara kände för det. så jag packade min väska, slängde i lite sommarkläder.
Laddade min ipod med lite ny fräsch musik och begav mig.
På bussen till Malmös central kom en svindlande känsla över mig. alltid samma känsla.
Helt plötsligt slår det mig hur vackert Malmö är, hur jag faktiskt skapat små fina minnen i den platta staden, som jag inte vet om jag ska lämna eller inte...de e vemodigt.
för att inte tappa fotfästet på bussen satte jag på Yeah yeah yeah med Gold Lion.
Väl framme vid centralen frågade jag mig efter skeppsbron, där bussarna gick. (Tågen var nämligen bokade.) Det hade då hunnit bli mörkt ute, och jag lyssnade på Bright eyes.

"Then I'll leave your town and never look back. No, I don't look back because the road is clear and laid out ahead of me. I'll get home and meet my friends at our favorite bar. We'll get some lighter heads for our heavy hearts."

Låten kändes så djupt i mig, jag kände mig så ensam så jag grät. men utan tårar. inga tårar.
och sen ringde jag min egna Conor.
Och han förstod väl inte att jag ringde men jag ville bara höra hans röst antar jag. Ibland vill man bara snacka. Och sen ringde jag Susanne och hon var lessen. Hon grät lite. Och jag försökte trösta.

Nu är jag här. I göteborg. Den jäkla staden...
Imorgon vill jag se om blommorna har slagit ut på Järnis. Det har dom säkert. För allt annat jag sett har slått ut här. det är så vackert.
Jag satt på bussen i 3 timmar och lyssnade på musik som betydde nåt för mig. Det fick mig att tänka på saker jag förträngt. Hur ofullständig jag egentligen är.

jag är en splittrad själ. Kanske inte i tusen bitar. men i 3-4.

okej.nu räcker det.
hej!

ruffsigt

God förmiddag!

Jag sitter i en av skolans datasalar (högskolan så klart).
Jag är snurrig och varm, hade ännu en sån där sömnlös natt, söndagnätter är värst. och alltid samma grubbel oxå. så antal timmar jag sovit är alltså noll. för att inte paja min dygnsrytm måste jag hinka i mig några tusen liter kaffe.

Jag har turkosa avklippta strumpbyxor och en kort olivgrön kjol på mig idag. Och en ljusgrön skjorta med en kort tunn vit kofta med svarta prickar. Det blev flummigt idag, kunde inte bestämma mig. Mitt hår är svart och ruffsigt och mitt smink består endast av lite rött läppstift. Resten av ansiktet döljer jag med stora solglasögon...så...se moi!

Nu har verkligen alla blommorna på träden slagit ut och jag är nästan helt säker på att det har gjort det på Järntorget i Göteborg nu med. Jag har ju hört att det är fint väder där oxå.
Igår läste jag ut "Vi ses vid röda sten" med Viveca Lärn. Det var lite bedrövligt, jag ville inte att den skulle ta slut. det var så avslappnande och tryggt att läsa om spårvagnar och majorna från så långt avstånd som Malmö.

Just nu:
Bright eyes
Shout out louds
spleen united
wir sind helden
BRIGHT EYES

ses!