Take me somewhere I can call a home

Fredag natt.
Jag sitter i ett regnigt Göteborg.
För 9 timmar sen kom jag på att jag skulle återvända hem ett tag. vet inte varför..jag bara kände för det. så jag packade min väska, slängde i lite sommarkläder.
Laddade min ipod med lite ny fräsch musik och begav mig.
På bussen till Malmös central kom en svindlande känsla över mig. alltid samma känsla.
Helt plötsligt slår det mig hur vackert Malmö är, hur jag faktiskt skapat små fina minnen i den platta staden, som jag inte vet om jag ska lämna eller inte...de e vemodigt.
för att inte tappa fotfästet på bussen satte jag på Yeah yeah yeah med Gold Lion.
Väl framme vid centralen frågade jag mig efter skeppsbron, där bussarna gick. (Tågen var nämligen bokade.) Det hade då hunnit bli mörkt ute, och jag lyssnade på Bright eyes.

"Then I'll leave your town and never look back. No, I don't look back because the road is clear and laid out ahead of me. I'll get home and meet my friends at our favorite bar. We'll get some lighter heads for our heavy hearts."

Låten kändes så djupt i mig, jag kände mig så ensam så jag grät. men utan tårar. inga tårar.
och sen ringde jag min egna Conor.
Och han förstod väl inte att jag ringde men jag ville bara höra hans röst antar jag. Ibland vill man bara snacka. Och sen ringde jag Susanne och hon var lessen. Hon grät lite. Och jag försökte trösta.

Nu är jag här. I göteborg. Den jäkla staden...
Imorgon vill jag se om blommorna har slagit ut på Järnis. Det har dom säkert. För allt annat jag sett har slått ut här. det är så vackert.
Jag satt på bussen i 3 timmar och lyssnade på musik som betydde nåt för mig. Det fick mig att tänka på saker jag förträngt. Hur ofullständig jag egentligen är.

jag är en splittrad själ. Kanske inte i tusen bitar. men i 3-4.

okej.nu räcker det.
hej!