Jag trodde jag hade lurat mig själv, den klarblåa himlen idag var ju så vacker. Men så kom mörkret och kvävde allt. Och så kommer jag på mig själv sittandes på en bänk på Marklandsgatan med tårar som rinner nerför kinden. Tårar som slår i den gråa kala asfalten. Alltid på marklandsgatan. Gränsen mellan två världar, alltid där på den bänken kommer sanningen ifatt mig, som jag så flitigt varje dag försöker komma undan...
..att jag aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig kommer blir lycklig.
Wednesday, August 23, 2006
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Followers
About Me
- Sigrid Malmgren
- Kanske är lika underlig som Amelie. Älskar Morrissey, regniga dagar, popmusik, färglada höst löv, prickiga föremål och kaffe. Hatar katter som klöser och tidiga mornar.
1 comment:
lycka... ja de e de målet jag försöker nå... men än e jag inte där.. men jag vet att någon gång kommer jag dit.. de e ju mitt mål=)
du kommer också komma dit.. de vet jag.
Post a Comment