Smilla sitter och filosoferar över livets mysterier uppe på cronan.

tårar på marklandsgatan

Jag trodde jag hade lurat mig själv, den klarblåa himlen idag var ju så vacker. Men så kom mörkret och kvävde allt. Och så kommer jag på mig själv sittandes på en bänk på Marklandsgatan med tårar som rinner nerför kinden. Tårar som slår i den gråa kala asfalten. Alltid på marklandsgatan. Gränsen mellan två världar, alltid där på den bänken kommer sanningen ifatt mig, som jag så flitigt varje dag försöker komma undan...

..att jag aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig kommer blir lycklig.