vita väggar och baselines

Dagens undervisning i skolan gick ut på att planera inför en utställning som vi kommer ha på torsdag. Alla elever fick sätta upp sitt bästa verk, vilket var intressant att se då jag knappast känner någon i klassen. Jag tror jag tycker om min klass. Jag har börjat ana gruppindelningarna nu. De mest tydliga är ett killgäng på fyra. De verkar väldigt sammansvetsade och sjukt roliga! Skämten löser av varandra. En av dom både ser ut och har samma röst som Morrissey. Han ser så engelsk ut så det är läskigt. 

Och mottagandet klagar jag inte på. Alla är snälla och verkar märkvärdigt nyfikna på mig. Kanske det är för att jag är svensk..eller för att jag är lite äldre än de flesta. Eller kanske läraren har berättat om mig innan och de vill se om jag motsvarade deras uppfattning. 

Jag har dock haft lite svårt att skiljas från min gamla klass. Så fort jag får chansen smiter jag in i deras klassrum för att få småprata lite med Charlie och Ross. Över huvud taget har jag börjat snoka runt eller snarare göra små studierbesök hos mina grannklasser, någon slags spinnoff effekt från mitt klassbyte, och det  tycks vara välkommet och något positivt från lärarnas sida.

Nä nu ska jag dricka Oboj. Kvällsoboj.

spioneri

London är bra inspirerande. Det är sällan jag har tid att utforska mitt område tyvärr, men idag gick jag och Will en svängom på Briklane när vi skulle leta tyger. Det fräckaste vi stötte på under våran lilla inspirationsexpedition var nog en nyöppnad finrestaurang med något slags kolonialt 1800tals-tema al'a Afrika. Överallt på väggar och bord hängde uppstoppade djur uppradade. Gigantiska kronor hängde i det höga taket, och stället var rentav översvämmat av pärlor. Jag tror t.o.m vi såg en uppstoppad sedan länge utrotningshotad snöleopard i entren, måste gå in o fråga nästa gång jag går förbi. Kanske jag borde hata denna restarang och bli äcklad över alla antika troféer, men tjusigt var det. Jag tog några smygfoton utanför fönstret innan dom öppnat. Ursäkta den superdåliga kvalitén., det såg mkt fräckare ut i verkligheten

tell me something I dont know, cos this streets aint paved with Gold

denna veckan har jag hunnit med att byta klass, lärt mig mörkrummet, gått på rundtur bakom kulliserna på en teater, hängt på Jaguar shoes, gjort ett åsehuvud i Papier Mache, vart på Annie Leibovitz utställning i på National Portrait Gallery vilket var fantastiskt, lyssnat mkt på Chairlift, varit bakom kulliserna på en annan teater, tågat med en demostration ang blockaden i Gaza, skådespelat i en film där flugor förvandlas till människor typ. 

Och min vackra utsikt står naturligtvis kvar som den alltid gjort...

pipet

dagens knäppa händelse:

Jag och Sofie gick runt i Hoxton och letade efter min lokala teater ang mitt project. Helt plötsligt hörde jag ett högfrekvent pip i mina öron, och om inte Sofie hade hört likadant hade jag definitivt trott att jag hade fått ett allvarligt slag av tinnitus. Vi fortsatte gå och pipet tycktes förfölja oss. Vi gick in i en bar för att fråga om directions till teatern, och pipet hördes även där. Vi höll för öronen men ljudet tränge igenom.

Efter ännu ett stop för directions kom vi iaf tillslut fram till teatern, där en snäll kvinna visade oss en 145 år gammal teater, sjukt söt var den. Typ Moulan Rouge. Alla tre stördes vi dock fortfarande av det äckligt genomträngande pipet. Det var omöjligt att lokalisera och blev högre beroende på vart man stod. En teaterkille kom framspringandes med händerna för öronen skrikandes "AM I GOING MAD!!??" och vi fick lugnt trösta honom att alla andra oxå kunde höra det. Han var gullig. Hursomhellst gick vi nån kilometer bort till Tesco fortfarande med pip i öronen, och runt omkring hörde vi oroliga mutter.

Det finns tyvärr ingen förklaring till detta, om jag får gissa så var det nog den lokala elhead grejen som braka loss, och det skulle nog kunna komma från ljuset, och alla lampor. 

endless circulation

Endless circulation in action. Lyssna på dem här: www.myspace.com/endlesscirculation

some inspiration

His name is Ron Mueck and isn't he amazing. This is from his

exhibition on NY.  I just love the spooning couple. 

saatchi gallery

Go there if u have time! Its free and its loaded with cool stuff! Great artshop as well! And outside its a nice foodmarket, at least on saturdays when I went. The fallen angel is my favorite. Also liked the famous buildings and monuments made out dog chews. 

my 15 minutes of fame

Så här kan det gå när strosar runt på Oxfordstreet. Läser inte själv The London paper men som tur så kände min systers kompis igen mig i tidningen. Annars hade jag nog aldrig fått reda på mina fiftheen minutes of fame.

a little bit of banksy

imaginary friends

nytt liv i London

på historiegränd 6A

Där bor det en gubbe.

Hösten är här

I Umeå har löven redan börjat falla.Jag har börjat på en ny skola vilket betyder nya lokaler och nya människor.Hans ögon är trötta men mina är piggare än någonsin.Om en månad fyller jag 23. Drömmar om Stockholm.Kanske nästa sommar.På lördag är det shape up.Kent har släpt en ny skiva.Hösten är här.

snusträd

Vid älven i stan nära Umeå konsthögskola har det börjat växa snusdosor i träden. 
Kanske så är det ett träd dit snusare som vill sluta hänger upp sin sista snusburk. Som nappträden för små barn fast för snusare.

Farväl Falkenberg

The joy of D H Lawrence av Erik Enocksson tillsammans med den här bilden. Det tar fram fina sommarminnen.

Slagsmålsklubben i registreringskylt-format. Inte varje dag man träffar på sånna.

grodan

streetart in umeå

grattis

grattis Morrissey på 48-års dagen!! pöössssss

Något man kan göra om man har tråkigt i badrummet och råkar ha blött hår

beslutsångest

I valet och kvalet
En bokning, en flygbiljett och mitt liv tar en annan väg. Ska jag klicka på boka?
Jag hör inte hemma här men inte där heller. Två vägar och ett val. Betänkelsetiden rinner ut och snart måste jag veta om jag ska klicka på boka eller inte. Ångesten svider och bankar kan inte tänka nu bara försöka känna rätt. Men jag känner inget. Ingenting. Bara fadd som snurrar runt i huvet. Bara ett par blå ögon som inte säger något. Mina argument har klumpat ihop sig till en sörja, de är inte längre logiska. Vart tog min beslutsamhet vägen? Tusen nya tankar om ett liv här kanske. Eller ett nytt liv i malmö. Nya veckor med nya seminarium och nya koppar med ub- kaffe. Snötäckta tallar och knarrande steg. Vart tog mitt storstadshjärta vägen? Och så klart mjuka läppar utan mening, sådant som kan vara det allra svåraste. Men en extra natt mot hans mjuka hud kan inte sätta spår eller hur. Eller hur??

salt vs is

I Umeå är det natt redan klockan tre på dagen och jag trevar i mörker på nersaltade vägar med döende isfläckar på. Även jag har små isfläckar. På min identitet säger kurslitteraturen.Om livet nu är en svinstia borde jag väl köpa mig lite Ajax allrengöring med vaniljdoft o skrubba bort allt med. Men jag vill bara tända stearinljus, gråta över mina fläckar och krypa i ide. Kanske, om jag tillåter mig själv, kanske tänka på sommarnätter med syrener och älskade par som aldrig går och lägger sig och han som andas mot min nacke i vita lakan med fågelkvitter utanför fönstret. För i nattsvarta dagar är det en destruktiv men effektiv livlina, när jag går där på de nersaltade oändliga gatorna som kallas vägen hem.



Slagsmålsklubben och vapnet i mitt hjärta!

Luca, come and save me!

Kan Luca hoppa ut ur tvrutan nu o krama mig som han kramar Abby för jag behöver verkligen en sån kram nu.

sockerglas

Du och jag Jonas. Du och jag...

"Så vad kan jag säga om mig själv. Aldrig riktigt innanför. Aldrig riktigt med. Aldrig riktigt på riktigt. Jag är rädd att jag nog aldrig kommit över det där med utanförskapet. Som en planet som knappt hinner närma sig solen innan dess omloppsbana, dess av naturlagarna bestämda omloppsbana, tvingar den ut i rymdmörket igen.
Sådan är jag. Som inte förstår hur man gör.
Människor som skrattar, skränar, grälar, sjunger. Jag ligger sömnlös och väntar på att tabletten ska börja verka.
Det är som det alltid varit. De där. Jag här. Glasrutan mellan oss. Isoleringsglas.
Andas på glaset. Skriver i imman. Skriver mitt namn. Skriver mitt namn för världen att se.
Suddar ut det igen."

Björkarnas stad

I Björknarnas stad stämmer alla rykten. Ett myller av studenter som tagit över gatorna. Kors och tvärs stormar cyklar fram. Ålidhem är en inglasad kupa. En egen planet, där fest och plugg tycks vara folkets enda sysslor. Ålidhem centrum är världens ände. Ett apotek, två livsmedelsaffärer och en pizzeria. Och såklart nåt dragspelande sär som förhöjer den redan så melankoliska atmosfären. Jag känner mig som en borttappad storstadsflicka. Ska man älska eller hata? Kanske både och. Det som var nu är långt borta. Kvällarna är mörka och blåsiga. Hösten har kommit för att stanna. Jag läser dikter om sommaren. Den som jag trodde aldrig skulle ta slut. Tidsoptimist? Ja, kanske ibland.



Dagens låt: The Tiny med "sorry"

Smilla sitter och filosoferar över livets mysterier uppe på cronan.

tårar på marklandsgatan

Jag trodde jag hade lurat mig själv, den klarblåa himlen idag var ju så vacker. Men så kom mörkret och kvävde allt. Och så kommer jag på mig själv sittandes på en bänk på Marklandsgatan med tårar som rinner nerför kinden. Tårar som slår i den gråa kala asfalten. Alltid på marklandsgatan. Gränsen mellan två världar, alltid där på den bänken kommer sanningen ifatt mig, som jag så flitigt varje dag försöker komma undan...

..att jag aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig kommer blir lycklig.

heartbeats

Han viskade till mig efteråt:

"One night of magic rush
the start a simple touch
one night to push and scream
and then relief"

Jag ville fortsätta med "we had a promise made, we were in love"
Men dit kom vi aldrig.


Så jag log genom mörkret. Bit ihop och sov nu, så känns allt bättre imorgon.